Egen vrå bäst ändå...
Tittar på Lotta på Bråkmakargatan, tårarna sprutar, av lycka, skratt men också lite vemod. Jag identifierar mig med henne. Busig, lätt ilsk, nyfiken, illmarig, galen och bestämd, dessutom kan jag allt…Jag vågar isf. ge mig in i allt. Om man jämför min syskonsskara med Lottas finns det ingen tvekan om att jag är Lotta. Trots att jag inte är yngst i min. Det är jag som har tantliga plikter som jag kallar det. Äldre damer som jag hälsar på titt som tätt. Bara för att det är så mysiga och ger mig så mycket tillbaka. En kunskap och varm kärlek, en trygghet man bara kan finna i en äldre människa. Det är jag som ger mig in i diskussioner utan genomtänkta svar, det är jag som sitter på köksbänken när min mamma lagar mat, det är jag som är snorig och hes men som ändå inte klär mig ordentligt.
Jag känner mig fortfarande som fem. Jag vill sitta med benen i kors på ett bord och rita med vattenfärger. Jag vill gå på upptäcksfärd, vara sakletare, hoppa i vattenpölar och skrika vårskrik, köpa färgglada karameller bara för att det är så fina, samla på fina stenar, vara vaken hela natten i en mysig koja under köksbordet, cykla på en alldeles för stor cykel och köra vingligt och busigt, leka i lekstugan, äta pannkakor med händerna…
Sitter på min glasveranda tillsammans med herr vardag, tyvärr är han inte så sällskaplig. Ni vet när Lotta flyttar till tant Berg, hon går där och fixar och donar och när kvällen väl kommer inser hon att det är rätt ensamt ändå, egen vrå bäst ändå…ja, fast bäst är det nog ändå när man får besök…
Titta på Lotta på Bråkmakargatan, det är svårt att hitta något vackrare.
Lizette
