Kråkor i näsan och annat mysigt...
Förra sommaren hade jag en liten deal med mig själv. Jag skulle försöka göra lite mer och tänka lite mindre. Jag erkänner jag är en extrem dagdrömmaren, så mycket dagdrömmare att jag stundtals talar med mig själv. Just det bekommer mig inte så mycket, jag tycker det är ganska mysigt att dagdrömma. Det ger guldkant på vardagen. De saker jag ofta ångrar på är saker jag önskat sagt och gjort för andra.
En av de saker jag gjorde förra sommaren var bland annat att hjälpa en familj som tog familjefotografier på stranden att ta kort åt dem så de alla fick vara med. Jag satt på klipporna och tänkte vad synd att inte alla kan vara med och helt plötsligt hade jag frågat om de ville ha hjälp. De blev glada för hjälpen och jag blev glad för att få hjälpa.
Nu är det dags för mig att ta tag i mitt löfte igen. Idag har vi varit på skolresa på Visingsö. När vi åt lunch satt jag och en jobbarkompis och pratade. Hon åt på en tunnbrödsrulle och vi pratade på om ditten och datten. I handen med tunnbrödsrullen följde ett torrt grässtrå. Jag satt där och såg det torra grässtråt följa med mackan in i munnen tugga för tugga. Varför säger man inget?
Lova mig vänner att vi under hela våra liv säger till när någon har ketchup i hela ansiktet, en andedräkt som kväver grannen, skäggstubb på hakan, värsta kråkan i näsan, när det är dags att slänga studentklänningen som är alldeles för tajt och dessutom luktar 2000-tal…så bra känner vi varandra att vi skall kunna säga vad vi tycker och tänker utan att någon känner sig sårad. Vi gör det ju bara i välmening.
Jag tänker ta tag i att säga vad jag tycker och tänker imorgon. God natt!
Lizette
