hemma på min gata i stan

Jag tror att de flesta har haft eller har perioder i livet som de senare kan tänka tillbaka på och tänka "så vill jag aldrig känna igen" Det har jag i alla fall. Häromdagen hörde jag Håkans "Kärlek är ett brev kastat tusen gånger". Första gången jag kommer ihåg att jag hörde den var när han spelade i Halmstad på Marinfestivalen. Jag kommer ihåg att jag blev alldeles knäsvag av trumpetspelandet(?). Det var magiskt. Den kvällen visade sig musik från sin bästa sida. Det är också den låten som jag lyssnade på varje kväll innan jag somnade på transsibiriska järnvägen. Då med en klump i magen och inga knäsvaga ben utan med skört och sårat hjärta. Men nu när jag hör låten är de knäsvaga benen tillbaka, sedan en lång tid skall tilläggas. Nu får den mig att sjunga rakt ut och imponeras av det grymma trumpetspelandet igen, precis som jag vill ha det. /Erika